Hej Alla Systrar

pensel

Det var ett tag sen sist… Mycket har hänt här på United Sisters. Samarbeten har bland annat gjorts i Norge tillsammans med våra systrar i Malmö. Känns jätteroligt att dom är intresserad av vår verksamhet och vill starta något där. Ny, uppdaterad metodbok är på gång och flera fantastiska volontärer har kommit till oss och är redo på att träffa alla er tjejer där ute. Jag har varit och föreläst en del om #jagäridealet och bland annat delat med mig av min historia i krampodden – hoppas att ni har tid att lyssna på den när den kommer ut.

Vi på United Sisters i Stockholm jobbar ständigt med kampanjen #jagäridealet och vi hoppas att för er som inte sett så mycket av den snart kommer att göra det. Den går självklart att följa på vår instagram @jagaridealet.

Det har också startats en tjejgrupp med samma namn. Ett gäng fantastiska tjejer som kommer från helt olika platser men som i ett sammanhang träffas och lär känna både sig själv och andra. Vi pratar om ideal, normer och hur det är att vara ung tjej idag. För vi ser ett stort behov av att få chansen att prata kring det och det är fantastiskt att få äran att vara ledare för just den tjejgruppen.

Jag vill dela med mig av en tanke som slog mig efter gårdagens träff. Vi började hela träffen som vi alltid gör, med en inchecknings-runda. Jag frågade tjejerna om vilken färg dom var idag, utefter känslan dom hade just nu.

En tjej svarade: Jag känner mig vit. Jag känner mig som en vit tavla som alla andra bara kan slänga färger på och då blir jag den färgen. Jag personligen kände igen mig så mycket i det hon sa. För så kände jag det i så många år, att jag blev den personen som andra sa att jag skulle vara. Jag kan tänka mig att flera av er där ute också känner igen sig i det hon säger.

Att oavsett om man väljer det,  så blir man påverkade av andras ord, känslor och tankar. Vi lever i en värld tillsammans med andra och ibland kan det vara svårt att stå emot andras kommentarer. Kanske för att man vill vara en i gänget, inte känna sig utanför, eller kanske helt enkelt för att man inte ännu har hittat sin egen röst och inte vet vilken färg man själv vill klä sig i.

Vi lever i ett samhälle fullt av normer och ideal. Vi alla försöks tryckas in i samma fyrkantiga box. Men vad händer om man vill vara rund i den boxen då? Eller vad händer om man känner att man inte vill ställa sig i samma led eller vara likadan som andra?

Kan man slå sig loss då? Kan man lätt säga stopp?

Det är inte alltid riktigt så enkelt… Men man kan skapa en medvetenhet inom sig själv som ger en självkänslan att våga ta steget och lyssna till sin magkänsla och våga välja rätt väg. För en själv. Våga säga vad man tycker, våga säga NEJ när det inte känns rätt eller när en kommentar faktiskt sårar en. Man kan hitta styrkan att måla sig i den färg man själv vill vara i.

Jag hoppas att denna tjej som sa detta på en av våra första träffar snart kommer att hitta sin inre röst och jag kommer att kämpa för att alla ni där ute vågar göra det en dag. För ni har en röst, en känsla som förtjänar att höras!

Vi är alla på denna jord tillsammans. Vi alla är det. Och vi alla har lika mycket rätt att ta plats och att välja vår färg som någon annan. Ni har makten över er egen pensel, makten över att måla er egen tavla. Men ibland behöver man hjälp att påminnas om vart och att den penseln finns.

Det är därför vi på United Sisters finns. Vi är finns till för er.
Kärlek.

/ Nikita